sista veckorna i Sydafrika
matlagning med Elsie
Aunt Elsie, en go kvinna som avsätter varje onsdag förmiddag för att tillaga nära hundra barns huvudmåltid. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att tillbringa en dag med denna underbart goa dam och vi lagade mat, skrattade och hjälptes åt.
Här hackas det först ner fyra kilo morötter och tre kålhuvuden för att tillsammans kokas mjuka.
Tio kilo ris har på förhand tillretts. Sex stycken lökar bryns i olja och under tiden detta sker skalas tre kilo potatis.
När potatisarna skalats och lagts i vatten hackas de fem kilo pumporna upp i tärningar för att sedan koka i vatten med två matskedar socker som tillsats.
Fram till för några dagar sedan har måltiderna tillagats över eldslåga från fotogen (parafin), men numera har Elsie en fungerande spis. Tre kilo köttfärs steks och bryns och efter några minuter tillsätts de väntande potäterna. Kryddmix efter eget behag avslutar tillredningen och en av de många varianterna på barnens onsdagsmåltid är färdig att portioneras ut.
Elsie med den slutliga ”produkten”
Det goa med den veckan jag besökte Elsie för att hjälpa till med matlagning besökte jag också min vän Moosa, elektrikern jag besökt månader tidigare. På något sätt kände jag mig säker på att ett möte mellan dessa två skulle gynna båda parter. Elsie behövde en spis lagad och Moosa en god gärning gjord för att utmanas i generositet. Vad jag inte visste var att Moosa skulle respondera så pass positivt och på eget initiativ laga den trasiga spisen några dagar senare utan att påtvinga betalning. Yeah! Eller som jag skulle vilja uttrycka det – Amen! Då jag bett om en lyckad lösning i detta fall
Män i Mpumalanga som träffas för att äta en bit mat och läsa bibeln på ett traditionellt eller kreativt sätt.
Varje tisdag samlas männen i byn Mpumalanga, 40min utanför Durban, för att umgås och lära sig mer om vad ett liv i tro på Jesus innebär. Det är en go samling pojkar som verkar trivas med livet. Jag är inte speciellt delaktig där, men valde att hänga på en dag då Ben undervisade. Ett schysst besök som hjälpte till att vidga perspektivet något eftersom jag mestadels är i Burlington och inte i speciellt många andra kåkstäder.
Amerikansk fotboll verkar vara internationellt, även om jag skulle vilja säga att de här applicerar ett mer rugbyliknande sätt att kasta bollen
Nu är det nära två veckor sedan jag också fick möjligheten att besöka zulu-land, ännu en plats eller by med härliga zulu-talande främlingar som bjuder på allt vad ett gästvänligt hjärta innebär: Den egna dubbelsängen, ett gott mål mat, en guidad tur i byn eller en roadtrip till den närliggande beachen. Det var ett tacksamt besök med goa möten och en avslappnad retreat för att ladda batterierna inför en avslutande månad i Sydafrika.
Margit och jag framför ett fint berg bestående av våfflor
I förra veckan dök Daniel och Julia upp i Durban och vi fick vara med om fina äventyr tillsammans. Ett besök hos den äldre missionären Margit Hällqvist var ett populärt besök som innebar våfflor och goa samtal. Senare inpå helgen besöktes Burlington och en hektisk taxitur resulterade nästan i en missad bussresa hem för mina goa vänner.
Allt gott önskas er, så skrivs det mer när man landat på svensk mark och hunnit säga hejdå till alla goingar som breder ut sig på Sydafrikansk mark.
Nu bär det av mot Kapstaden, Johannesburg, Kruger, Middelburg och en avslutande vecka i Durban.
Guds frid!
MÄKTIGT!
Här står jag på ett lastbilsflak inför några hundra tusen män på konferensen ”Mighty Men”
Nu var det faktiskt några veckor sedan jag åkte på den MÄKTIGA konferensen – ”The might men’s conference”. Ett tillfälle för män ifrån hela Syd Afrika att träffas, kampa, grilla, lovsjunga och få undervisning. Angus Buchanan är från Skottland och kom hit på 70-talet, tror jag, för att bli bonde och leva livet. För att summera hans liv totalvände det efter att Angus förstod att Jesus innebar meningen med livet. Han är flytande i zulu, lever i samma lerhus som några zulu-vänner byggde upp åt honom år 1979 och har haft en konferens för endast män sedan 2004. Första året kom några hundra, följande år dubblades det och för tre år sen ökade antalet besökande till 60 000 män. Ingen reklam har satts upp, men i år – det sista året av konferensen (då Angus fått till sig att det inte under hans ledning ska fortsätta, men utöver världen spridas) kom omkring 200 000 – 300 000 män till hans åker för att kampa och umgås med varandra och Gud.
Här är Ben och Derek efter lördagens morgonmöte. Bekväma höbalar utgjorde bänkar för de tusental män som kom
Jag åkte i bil med mina vänner Ben och Derek till konferensen. Derek var en av Bens bekanta från England som besökte Syd Afrika med siktet på ”Mighty men’s conference”. Derek hade oflytet att fastna i Syd Afrika ytterligare en vecka då askmolnet från vulkanutbrottet på Island orsakade flygförseningar världen över.
Lördagens sista möte med flest snubbar. Enligt halvt starka källor såldes 550 000camping biljetter online, men denna kvälls nummer vet jag inte. Antagligen åtminstone 200 000 män
Konferensen höll på från fredag kväll till söndag förmiddag med totalt fyra möten. Schemat var därmed luftigt och innebar mycket tid för umgänge och grill med grannar och goa män. Det var obeskrivligt gött att bara vara män och leva livet, ära Gud och snacka. Dessutom är Angus med hela hans karaktär klockren och ett toppen exempel på en Jesu lärjunge.
Här ser ni bilder från en del av campingen där det fanns badmöjligheter
De tre dammarna som fanns på kampingen var flitigt använda av badgäster. Under flera tillfällen sågs män tillsammans be, lovsjunga och bevittna dop. Helgott och spontant. Vid några tillfällen likt bilden visar ovan pågick lerbrottning i en av dammarna medan en annan grupp döptes. Jag gillade eller älskade atmosfären vid denna konferens. Så avslappnat och inte dömande. Folk satt på mötena, ärade Gud och bad utan t-shirt och lerbrottning i en mix av dop. Allt vi gör kan på något vis peka på Jesus, i rätt attityd och med hjärtat på rätt ställe går det inte fel.
Jag fick förmånen att undervisa
Den lilla samling kvinnor som studerar samhälls utveckling träffas som sagt fyra gånger per vecka. Jag fick möjligheten att undervisa, nu två veckor sedan. Det var kul och jag delade ord om en Gud som kan använde vad helst vi gjort i det förflutna, gott som ont, till det bättre. Vi träffas i Burlington o vårt lilla kontor och lukten av en något fuktig cement fyller näsborrarna. Jag tror att vattenledningen går under golvet och läcker litet grann. I det lilla kontoret bakade vi neg… chokladbollar som en mer avslappnande del, med sensmoralen att Gud med en torr, tråkig ingrediens från det förflutna (kakao) kan användas i hans recept till något mycket smakfullt. Bollarna var mycket populära :D
Den lilla församlingen i Burlington med denna söndag cirkus 20 vuxna och barn
Pastorn i den lilla församlingen, Sthembiso, frågade mig för länge sedan om jag var intresserad av att predika. Ovan som jag är tog jag ändå utmaningen som något kul. Jag bad och funderade länge på vad jag skulle dela, men kände att den kollektiva tanken var något som församlingen behövde höra och tror Gud la det på mitt hjärta – att det är viktigt för kyrkan att inse att gemenskap, inte bara på söndagen, är viktigt. Ursprungligen tänkte jag predika med en av de lokala grabbarna, men han hade lånat ut sin mobil och under hela veckan fick jag inte tag på honom, så tyvärr blev det inte ett tillfälle av umgänge och lärjungaträning denna gång.
Vi delade nattvard tillsammans
Detta är den första byggnaden som byggdes åt "The place of Restoration". Då till för grundarna och det påbörjade arbetet, men numera ett hus för de volonterande
Den gångna helgen valde jag dock att hälsa på några vänner som är volontärer på ”The place of Restoration”. En organisation som arbetar för att se barn utvecklas, få behandling efter att ha fått diagnosen HIV, blivit utnyttjade av olika slag eller helt enkelt är föräldralösa. Det var galet uppmuntrande att få se hur bra det går för stället och hur de kan samarbeta med regering och styrande i landet för att ge barn en ljus framtid. De ser till barnens bästa och ger dem terapi, men också till föräldrarna då de, om möjligt, placerar barnen i den ursprungliga familjen. Familjen får utbildning i hur man uppfostrar barn, sköter ekonomi och jordbruk och annat som är behövligt för att få livet att gå ihop. Ett klockrent komplement till den sociala välfärd som Syd Afrika långsamt bygger upp.
Daniel och Julia är de jag besökte, nyförlovade och allt
Daniel är en grabb jag känner sedan min tid på Götabros sommarbibelskola. Då var jag femton år, men vi har umgåtts en del de gångna åren så det var ett gott återseende.
Jag upptäcker under min tid här att jag ofta präglas av dagsform och känslor. Det är något jag långsamt försöker arbeta bort och helt enkelt få in en mer balanserad vy på liv, tro, vänner och framtid. Jag har en månad kvar i landet och är taggad för hur det kan komma att ta sig i uttryck. Jag vill hinna med mycket, men känner mig allt utom stressad.
Tack o Hej!
litet från Burlington
Detta är utanför Stellas hus i samhället jag jobbar
Burlington är som många andra kåkstäder otroligt fattigt och ser ut som följande bilder visar. Just Burlington är ett litet samhälle med 7000 invånare. Kriminaliteten är därför inte skyhög, men ändå är riskfaktorn hög för brott. Vi är därför sällan i samhället efter skymning. VI håller oss också därifrån större delen av helgen. Det vedertagna språket är Zulu, även om engelska fungerar alldeles utmärkt i de flesta fallen. Rent kulturellt är Zulustammarna traditionellt ett krigiskt folkslag och man kan känna av den något hetlevrade kulturen emellanåt.
Här har ni Stella
Stella är ett got exempel på hur en kvinnas liv er ut om man växt upp i ett samhälle likt Burlington. Hennes förflutna är tragiskt och innehåller både det ena och det andra. Hon är mamma till fyra barn, som alla har olika pappor. När den senaste vänsterprasslade valde Stella att själv gå över till mannen vid ett senare tillfälle och slå honom så illa med en flaska att han fick åka till sjukhus och hon till fängelse. Hon var känd i samhället att vara en hetlevrad och robust liten kvinna, med en envis attityd. För två år sen valde hon dock att följa Jesus och det som han levde ut för 2000år sen. Hon lärjungatränades av en kvinna som har kontakt med UMU här i Durban och har sedan dess gjort en totalomvändning i livsstil och attityd till livet.
Nu är hon lite av en legend i det lilla Burlington och jobbar inofficiellt som en sjuksköterska, social arbetare och allt i allo beroende på behoven som uppstår. Hon går till de sjuka, tar hand om de äldre och följer med barn till sjukhus. Det är nämligen så att utan Stella skulle dessa vara utom räckhåll för det sociala nätverk som finns. Många av hennes ”patienter” är utan ID-handling och det innebär i stort sätt att de inte har några rättigheter alls. Det är därför en annan utmaning som Stella ställs inför, att ordna ID-handling för de som behöver – men det kräver tålamod.
Min nyfunne vän Benjamin undervisar I vår nyuppstartade community development course
Det roliga är att Stellas förändrade attityd till livet och goa inställning till att hjälpa andra har redan smittat av sig till några kvinnor och väninnor i hennes närhet. De uppmuntras och har på eget initiativ sagt att de önskar göra något liknande. Stella har tagit en kurs här på UMU basen i samhälls utveckling och har därför en fördjupad kunskap i ämnet, så vi tänkte att en sådan kurs skulle vi dra igång för de intresserade kvinnorna likväl. Benjamin och Johanna som jobbar här nere mer långsiktigt drog det tyngsta lasset och har kommit upp med en 8 veckor lång kurs där de fem intresserade kvinnorna är tänkta att komma fyra dagar i veckan (8.30-13.00). Där lär de sig att utveckla, hjälpa och stödja samhällen men också grundteologi för ett kristet liv. Det är tänkt att de ska se sambanden och förstå att grunden till att vi och Stella där är för att Jesus satte ett gott exempel och att vi bryr oss om dem helt och fullt.
Här lovsjunger vi och ber innan dagens undervisning drar igång. Goa Zulu-sånger ekar i det något trånga klassrummet.
Kursen har nu pågått i snart tre veckor och redan har kvinnorna kommit varandra närmre och det är en fröjd att se dem tillsammans. De är glada, skrattar och delar livet med oss och varandra.
Barn i väntan på att få händerna tvättade
Kursen vi dragit igång är också tänkt att utveckla kvinnornas ledarskap. Vi uppmuntrar dem till att ta initiativ i samhället beroende på gåvor, intressen och passion. Ett ypperligt tillfälle att praktiskt öva på att tala inför en grupp, eller helt enkelt bara leda ett mindra projekt är matutdelningen vi har på onsdagar.
Barnen får lära sig vikten av att hålla hygienen på topp
Förut har matutdelningen varit helt och fullt UMU-basens ansvar och olika team har kommit i korta omgångar för att stå till förfogande med volontärer, undervisning och program. Men det goa är att nu har lokala personer tagit över allt mer och nu är det mer eller mindre helt i deras händer. Fortfarande står vi för inköp av matvaror, med lite stöd från lokala församlingar. Tyvärr har några hoppat av och budgeten räcker inte till att hålla uppe hela matutdelningen. Om det är något som du önskar se fortsätta kan du vara med på ett hörn och stötta.
Efter att händerna är tvättade får barnen sätta sig inne I Burlingtons town hall för sang, dans, undervisning, drama och lekar – allt beroende på vad som planerats innan.
Den nystartade kursen innebar att kvinnorna tagit över det övergripande ansvaret för onsdagarnas matutdelning och de sköter det galant, så mycket bättre. Det är riktigt kul att se hur de växer in i rollen allt mer och tar för sig därefter.
Efter programmet står barnen fint och köar för mat
En annan go hjälte I Burlingtons samhälle är tant Elsie. Hon är en äldre kvinna med ett hjärta för de bortglömda barnen och fungerar lite som en dagmamma under veckorna och mattant på måndagar och onsdagar.
Här tillagas ris och en kycklinggryta med potatis och diverse grönsaker + en smaklig kryddinsats
En stor del av tiden jag nu tillbringar i Burlington består därför av det nystartade projektet. Jag fixar i ordning klassrummet (och försöker aktivera så många lokala personer som möjligt), undevisar lite granna och hjälper till där det finns behov. När jag har tid över eller de gånger jag inte behövs i klassrummet tar jag chansen och möter de vänner jag skaffat mig hittills, jag har ju satsat på att investera i männen här i samhället som jag nämnt förut. Vi ber, snackar, umgås och lever livet tillsammans. Jag diggar det!
Jag och Sanele drog upp i den ormtäta djungeln för att hugga ner bambu
Sanele är en av grabbarna jag träffar I veckorna. Faktum är att han är nog ett bönesvar jag bett om för en tid. Han är snickare, men också den som äger rummet vi hyr för att undervisa i veckorna. I det senaste har jag hjälpt Sanele en del att bygga upp ett nytt hus för Stella då hennes förra i stort sätt föll ihop oc äntligen har snickeri fått bli den dörr som öppnat upp för goa konversationer med inte bara Sanele utan slumpvisa män som reagerar på att en vit snubbe jobbar utan att tjäna pengar.
Stellas nya hus
Att bygga ett hus är rätt enkelt ändå. Principen är att hitta några rejäla pålar, stammar av träd och gräva ned dem djupt för att utgöra hörnen och de stabila stöden för kommande väggar. Ett gäng parallella bamburör, tegelsten, sten, cementblock och nygjord cement utgör väggarna. Med puts utanpå håller huset i årtionden sägs det. Taket är enkelt likväl, hamra dit ett gäng rejäla plankor och fäst plåttaket så är det hela klart. Fönster och dörrar kläms in där det får plats. Det funkar och håller, så varför inte?
Underbar utsikt över djungeln i sluttningarna utanför då Burlington ligger i en dal
Jag uppskattar min tid i Burlington och arbetet där. Bön, pengar och mycket kärlek är behov som ständigt dyker upp och det behövs mer av allt för att samhället sakta men säkert ska bli det klockrena exempel på samhälls utveckling som vi önskar se. Det är tyvärr fortfarande så att alkohol, droger och andra missbruk tar överhand och blir en metod för att slippa ta itu med problem inom familj, ett sätt att fly verklighetens misär och ansvar.
Just nu är vi uppe i en böne- och fasteperiod för att vi önskar se en radikal skillnad i Burlington. Vi tror att en väg att gå är denna samhällsutvecklings kurs. Förhoppningsvis håller någon av kvinnorna i trådarna redan nästa kurs.
Ha en grymt go vecka!
Guds frid
längs kusten
Vi bestämde oss för att en kväll hoppa hopprep med hjälp av basens vattenslang. Kul, men var man inte snabb nog fick man en rejäl smäll av den tunga vattenslangen i rörelse.
Jag bor alltså kvar på basen och trivs bra. Det är något trångt om man vill ta tid för att fundera, grubbla, be och vara mer för sig själv och man vistas helst inte ute om kvällarna då det är något osäkert i området, även om Malvern har relativt låg kriminalitet. Lyckligtvis har jag varit en del på resande fot de senaste veckorna, så omväxlingen har varit tacksam
Base director Wilson Goeda i full gång med att undervisa eleverna på en UMU (ungdom med uppgift) bas i Worcester, en stad 40min utanför Kapstaden.
Mitt första uppdrag utanför Durbans gränser innefattade en resa med Wilson. Jag fick möjligheten att följa med honom till en undervisningsvecka utanför Kapstaden. Detta gjorde jag för att ta chansen och studera hans ledarskapsstil, sätt att undervisa och få tid till att dela livet med honom. Det var fyra riktigt schyssta dygn. Ämnet som Wilson undervisade var ”Mission - God’s heart for the nations” och en god och modig ledare som han är gav han mig möjligheten att undervisa för lärjungaskolan i hela 30min. Jag var nervös, men uppskattade verkligen att stå och undervisa i ämnet mission. Det är fortfarande ett ord som jag kan störa mig på. Det känns som om alldeles för många snedvridna rackare har smutsat ned ordet mission och namnet Jesus i alltför många sammanhang, städer och länder. Men jag vet ju att mission är en central del av livet med Jesus så det var gött att själv gräva lite djupare i ämnet och sedan dela det man brottas med, med andra. Lyckligtvis uppskattades jag av klassen och en självsäker grabb till sydafrikan bekände efteråt att han varit tveksam till att jag skulle ta över lektionen, men att han verkligen uppskattade allt vad den korta lektionen innehöll. Yeah!
Pappa Mats och mamma Elisabeth poserandes vid en av de sydligaste kusterna på Afrikas kontinent
Mina goa parenteser kunde inte låta bli att hålla sig undan det goa landet Syd Afrika och tog ledigt två veckor från jobb. De hämtade upp mig i Worcester för att sedan resa runt i landet med en början i Kapstaden.
Vi drog till Robben Islands för att se fängelset där Nelson Mandela satt i 18år av 27 (om jag minns rätt, den totala tiden bakom galler var i alla fall 27år).
Ett besök i Syd Afrika utan att beröra dess historia av Apartheid känns oundvikligt, speciellt med en historielärare till far. Jag uppskattade den guidade touren på ön och vi fick uppleva lite hur diskrimineringen såg ut under åren 1960-1991.
Det var tomt att syster Matilda inte kunde hänga på, men riktigt avslappnande gott att växla omgivning, språk och kultur för en tid. Vi reste runt i hyrbil och tog en 24h lång busstur till Durban för att se omgivningen kring den sydöstra kustlinjen. Vi hoppade av i Durban och jag fick möjligheten att visa staden och stadsdelarna jag varit i de senaste två månaderna. Min mor fick dessutom inse att hennes engelska var mer än nog, på topp om ni frågar de engelsktalande snubbarna här, och att pappas och min röst låter lika gick inte att dölja för vännerna på basen.
Vi nöjde oss inte med en stämpel i passet utan begav oss också till Lesotho, det minsta kungadömet på jorden. Här har ni en typisk by uppe på nära 3000m höjd.
Genom en god kontakt med Harvest Times Ministry och dess direktor Steve fick vi oss en tur till Lesotho och byarna kring Sani passet. Människorna gjorde intryck på oss och vi uppskattade övernattningen och allt runt omkring. Vi bemöttes med ett varmt välkomnande och kunde inte undvika att känna av den otroligt goda stämning som infann sig bland folket i byarna.
Här är några goa kvinnor i en av byarna vi besökte, det var nog en by med omkring 15 hus. Det roliga här är att ni har byns drottning i bild. Tydligen så fortgår traditionen att varje by har kung och drottning. Alla beslut måste gå via drottning, som stod högst i rang. Under vårt besök betydde det att fotbollen vi gav till barnen var först tvungen att godkännas av drottningen, här kvinnan till höger.
Vi avslutade vår familjesemester med att besöka kusin Stefan, med fru Bodil och barnen Alexandra och Gabriella. Där firade vi påsk genom att besöka några arkeologiska platser, äta god mat och go på en mångkulturell söndagsgudstjänst för att fira att Jesus är uppstånden!
Bodil, Stefan och pappa utanför ett museum vi besökte.
Jag har nu laddat om batterierna och taggar till 110% på att Burlington och satsningarna i arbetet jag får vara med i skall ge framtida hopp till människor i fattigdom och missär. Så bönekampen och de sociala satsningarna kommer att fortgå och jag tänkte berätta mer djupgående om detta nästa vecka.
Frid, Jesus lever ju!
orattvisa och forandring
Sydafrika, ett land som fortfarande stravar efter jamstalldhet sedan apartheid-tiden. Folket ar overlag mycket stolta over Nelson Mandelas radikala vilja att forandra landet och efter att ha sett bade “Goodbye Bafana” och nu senast “Invictus” svallar kanslorna over. Det ar absurt att manniskor fick sarbehandlas pa ett sadant uppenbart satt.
mina fyra rumskamrater; Daniel (Nigeria), Richard (Ghana), Edmund (Ghana), Larry (Sydafrika)
Efter att nu tillbringat en manad i landet har jag fatt en battre insikt om apartheid-tiden, om hur individer pa en personlig niva realaterar till den forna tiden dar svart och vitt gjorde stor skillnad. Jag har fatt hora personliga berattelser dar det sags att det fanns bade affarer, banker och t.o.m. parkbankar avsedda for endast vita. Berattelser dar det enda som skiljer manniskorna at ar hudfargen, men som fatt diskriminerande effekter.
mitt nuvarande schema, med utrymme for flexibla forandringar likt resor, ledarskapsskola, observationer och intervjuer med ledare, gitarrlektioner m.m.
Harom dagen besokte jag nagra vanner till mina kara morforaldrar. Margit, en dam i 80+ aldern tog emot mig med oppna armar och berattade om det forflutna snedvridna Sydafrika. Hon berattade om hur de, som missionarer (sanda for att framst forandra de svartas situation), blev klamda mitt emellan de olika folkslagen. De ogillade sarbehandlingen (pga. Hudfarg), men ville samtidigt folja landets lagar och stalldes darmed standigt infor svara beslut.
Nar jag foljde Margit till banken gick vi for att losa in en check. Kon var lang, men de har en ko for pensionarer sa vi stallde oss dar. Under tiden hon utrattade sitt bankarende kom en man fram till mig, nagot upprord och sa bestamt “vi andra har statt och vantat lange, vad far dig att tro att du kan tranga dig fore”. Det var obekvamt att bli beskylld for i stort satt rasism eftersom mannen var svart, men jag beundrade hans mod och vilja att skipa rattvisa. Dock forklarade jag att jag var i sallskap med Margit och allt blev frid och frojd.
Man kanner tyvarr fortfarande av vibbar av rasism och sarbehandling i landet, men det verkar som om forandringen under dessa tjugo ar rejalt positiv vilket gladjer mig mycket.
Petru och Nelly. Jag + nagra andra slog ocksa folje och besokte ett hogstadium. Dit kommer vi att aka varannan vecka och halla i ett undervisningspass, framst i etik och moral.
Dels pa grund av detta kanns arbetet att hjalpa till i Burlington viktigt – for att uppna en forandrad attytid gentemot varandra, da forakt i motsatt riktning ocksa existerar. Jag onskar se denna fattiga forort/by forvandlad och spenderar darfor mycket av min tid dar i bonepromenader och i samtal. Jag tror att jag ocksa ar tankt att sponsra, hjalpa och utrusta nagra av mannen dar att komma vidare i livet, men vet annu inte hur det kommer att se ut.
Som ni marker hor de flesta bilderna inte alls ihop med texterna jag skriver. I nulaget har jag namligen valt att inte ta med mig kamera och gora mina vanner i Burlington till objekt, i turistisk anda utan jag vill lara kanna dem forst och sen ta med mig kamera for att minnas dem.
Detta var forra mandagen da all personal akte tillsammans till beachen for att bada och koppla av. Johanna, en annan svensk pa basen sitter har i sanden. Hon jobbar ocksa med projekt i Burlington.
Jag uppskattar tiden och far vara med om skona moten med manniskor. Det var riktigt uppmuntrande i forra veckan nar jag bad extra for att fa ett traffa nagon som verkligen behovde samtala, ett mote med en person som liksom Gud kan fa bli lite verkligare for.
En kompis och jag bad for detta innan jag begav mig ivag. 20sekunder efter att jag lamnat basen och borjat ga emot Burlington kommer en okand snubbe fram till mig, nastan olustigt och kusligt. Han borjade prata med mig som om vi kande varandra, utan att introducera sig. Han pratade och pratade om hur han kande pressen att prestera och att alla ville ha honom som nagon slags varldsevangelist. Han pratade om hur han inte skulle kunna klara av det och hur det andliga trycket var laskigt (nar han borjade prata om en andlig varld kunde jag inte lata bli att skratta inombords eftersom det var nagot i stil med detta jag bett om minutrarna innan). Han berattade hur negativa konsekvenser blev foljden om han inte lydde det han inombords fick for sig att han var tvungen att gora. (det var som om han trodde att han var under nagon slags forbannelse, att folk rakade illa ut om han inte lydde den/det/han sjalv som overtygade honom) Det haftiga under denna konversation var att mannen, Efson, pratade flitigt och det var som om de fa ord jag sa formades utav sig sjalva. Det var som om jag inte behovde fundera ut en ultimat losning utan att, som jag skulle vilja uttrycka det, Gud ledde mig till ratt fragor - uppmuntrande fragor och sedan till bon. Efson och jag bad tillsammans och vilken skillnad sen. Helt seriost, efter att vi bett tillsammans under var 40min langa promenade till Burlington var han som forvandlad. Innan var han uppe i varv, upprord och lite virrig. Efter bonen vaknade han till, var lugn, sansad och tackade sa mycket for samtalet (han fortsatte inte nagot mer med pladdret om att kanna sig under press eller dylikt, det var som en bortblast conversation och det hela kandes som en seger, Guds frid infann sig skulle jag vilja saga).
Jag kunde bara inte undvika att kika in pa ett lovsangsmote med Jesus Culture. Toppen!
Onskar er allt gott och all lycka
Frid!
flexibel vardag
Livet pa en bas nara den sydafrikanska staden Durban som har omkring fyra miljoner invanare. En bas dar en larjungaskola pagar just nu med atta studenter fran USA, Nigeria, Kamerun, Ghana, med “personal” fran Sydafrika, Australien, Sverige och England. En salig mix av goa manniskor med olika nationaliteter.
Det blev alla hjartans dag som firades med lite kreativitet
... och en frukost for damerna pa basen. Grabbarna dukade upp, spelade fin musik och var trevliga. Det marktes att inte alla nationaliteter va vana vid denna cermoni
Jag avslutar nu min andra vecka pa basen och far lov att saga att jag trivs. Jag har haft dessa tva veckor att be, fundera, grubbla och fundera pa hur jag kan tankas anvanda passion och gavor pa plats. Det har varit tva riktigt schyssta veckor med ett flexibelt schema (som antagligen kommer att fortsatta att vara sydafrikanskt flexibelt, vilket jag oftast sympatiserar med – en flexible vardag).
Detta ar Wilson, basdirektor och ansvarig for hela basen i Durban. En mycket god och valvillig ledare som jag kan lara mycket utav under denna period. Ett nagot annorlunda ledarskap, med afrikansk touch - mycket hjarta!
Jag har hunnit traffa ett gang manniskor i den zulu-talande byn Burlington. Dar ar det verkligen fattigt och brottsligheten hog, fortfarande trots en positiv utveckling. Under ett samtal med en kvinna kom det fram att polisen inte langre orkar utreda de mord som sker da befolkningen vagrar erkanna eller peka ut den skyldige. Oftast ar det en menatlitet av oga for oga, tand for tand som styr individerna som senare resulterar i hemsk hamnd. En man ska bla. ha blivit slapad till byns center for att dar bli uppeldad mitt pa dagen infor civilbefolkning och barn. Som ni forstar ar det ett trasigt samhalle som organisationen har och jag vill se forandrat. De senaste fem aren har de haft ett matprogram dar undervisning och mat delats ut varje onsdag. Detta har baddat for en slags omsorg som nu zulu folket visar. De uppskattar generositeten och beskyddar numera oss fran basen I Durban, vilket gor det mojligt att besoka byn oftare. Matprogrammet riktar sig till barn och kvinnor, sa min onskan och mitt mal ar att traffa yngre man och utifran det betjana och visa pa medmansklighet.
I detta nu ar jag pavag att besoka forsamlingen I Burlington igen. Det ar en mkt liten forsamling med ett medlemsantal pa tjugo stycken. En besokande pastor varje sondag, en keyboard (med hemska ljud och grasligt hog volym) med trummaskin och synthiga ljud och ett sjungande lovsangsteam med influens av dans (dans som I Sverige skulle passa battre pa dansgolvet an pa estraden ) resulterar i en sondagsgudstjanst pa tre timmar.
Jag forsoker fortfarande fa tag i biljetter till VM, men vi far se hur det gar med det. Gud ar god och om ekonomin tillater unnar jag mig ett besok i den schyssta stadion...
Som sagt har jag haft tid att gora ett forsta utkast av de kommande manadernas schema. Just nu innebar det ca: 20tim I Burlington, nagon timme med gitarrlektioner for intresserade pa basen, planering, moten med “personalen”, lovsangsdelaktighet, snickeri och fix pa basen, resor och observationer av ledare I landet m.m. Detta ar vad jag och Gud luskat ut tillsammans, men som antagligen kommer att forandras med tiden.
Forresten har jag fatt en zulu-namn, med KLICKLJUD - YES. Jag heter numera Nqobane (Nq=klickljud samtidigt som man sager boksatven "n") Igama lami Nqobane (Jag heter Martin/Nqobane pa Zulu)
Over and out
Peace, love and understanding.
Jesus is King
Tjipp
det klickade i Sydafrika
Logg:
• 31 Jan – Belize (tog snorklingsutrustning, paddlade ut i en havskajak och fångade en fisk med fiskespjut och stekte den sen i mumsigt smör med vitlök + andra kryddor)
• 31 Jan – USA (sov en natt pa ett lyxigt hotell, som jag fick av flygbolaget då väntetiden till nästa flyg var 20tim)
• 1 Feb – 7 Feb – Sverige (gratulerade Joppe som fyllde år den 1 feb, träffade familj och överraskade så många vänner som möjligt)
• 8 Feb - Sydafrika (anländer först i Johannesburg. Trodde det var en myt att zulu (ett av språken har) innehöll klickljud, men fick redan på flygplatsen möta en kille vars namn innehöll ett klickljud. Sedan tog det evigheter innan ryggsäcken dök upp på bandet, vilket snudd på gjorde att jag var tvungen att punga ut ytterligare tusenlappen för en ny biljett. Men Gud är god och jag tacksam, för jag hann precis med.
Sedan kom jag slutligen, efter 19timmars restid till Durban och staden jag är tankt att tillbringa fyra månader + lite till i. James, min mentor och vän jag ska få handledning utav mötte upp mig och skjutsade mig till basen.
Väl här, har jag tagit promenader (tog en 3,5timmars trip runt I området och bad för diverse områden I Durban och andra områden i mitt liv där jag inte har en aning om vad som ligger framför), joggat och hängt på så många olika delar av basens arbeten som möjligt. Även om det bara är dag fyra är det frustrerande att inte veta hur tiden har kommer att se ut. Jag bor på basen, räknas som staff här och alla vill att jag hänger på deras projekt. Det jag själv dras emot efter bön och tanke är att jobba med en mindre förort, Burlington. Där är fattigdomen mycket påtaglig och behoven stora. De talar näst intill bara zulu, så min dröm om att bara prata engelska gick I stöpet. På något sätt tror jag att snickeri är något jag ska använda som hjälpmetod för att kunna komma människor nära (främst yngre man, för de har inga initiativ riktat emot dem).
Vi får se vad den kommande veckan visar på.
Jag är taggad på vad Gud har för mig, vännerna och folket här.
Ett mångkulturellt land med många språk fascinerar mig.
Jag mår prima och börjar bygga på några relationer här
Ära till Gud
(på något sätt krånglade publiseringen utan de svenska bokstäverna så jag la till dem för denna gången...)