Lärjungatid i Sydafrika

Sydafrika, ett land som fortfarande stravar efter jamstalldhet sedan apartheid-tiden. Folket ar overlag mycket stolta over Nelson Mandelas radikala vilja att forandra landet och efter att ha sett bade “Goodbye Bafana” och nu senast “Invictus” svallar kanslorna over. Det ar absurt att manniskor fick sarbehandlas pa ett sadant uppenbart satt.

mina fyra rumskamrater; Daniel (Nigeria), Richard (Ghana), Edmund (Ghana), Larry (Sydafrika)

Efter att nu tillbringat en manad i landet har jag fatt en battre insikt om apartheid-tiden, om hur individer pa en personlig niva realaterar till den forna tiden dar svart och vitt gjorde stor skillnad. Jag har fatt hora personliga berattelser dar det sags att det fanns bade affarer, banker och t.o.m. parkbankar avsedda for endast vita. Berattelser dar det enda som skiljer manniskorna at ar hudfargen, men som fatt diskriminerande effekter.

mitt nuvarande schema, med utrymme for flexibla forandringar likt resor, ledarskapsskola, observationer och intervjuer med ledare, gitarrlektioner m.m.

Harom dagen besokte jag nagra vanner till mina kara morforaldrar. Margit, en dam i 80+ aldern tog emot mig med oppna armar och berattade om det forflutna snedvridna Sydafrika. Hon berattade om hur de, som missionarer (sanda for att framst forandra de svartas situation), blev klamda mitt emellan de olika folkslagen. De ogillade sarbehandlingen (pga. Hudfarg), men ville samtidigt folja landets lagar och stalldes darmed standigt infor svara beslut.

Nar jag foljde Margit till banken gick vi for att losa in en check. Kon var lang, men de har en ko for pensionarer sa vi stallde oss dar. Under tiden hon utrattade sitt bankarende kom en man fram till mig, nagot upprord och sa bestamt “vi andra har statt och vantat lange, vad far dig att tro att du kan tranga dig fore”. Det var obekvamt att bli beskylld for i stort satt rasism eftersom mannen var svart, men jag beundrade hans mod och vilja att skipa rattvisa. Dock forklarade jag att jag var i sallskap med Margit och allt blev frid och frojd.

Man kanner tyvarr fortfarande av vibbar av rasism och sarbehandling i landet, men det verkar som om forandringen under dessa tjugo ar rejalt positiv vilket gladjer mig mycket.

Petru och Nelly. Jag + nagra andra slog ocksa folje och besokte ett hogstadium. Dit kommer vi att aka varannan vecka och halla i ett undervisningspass, framst i etik och moral.

Dels pa grund av detta kanns arbetet att hjalpa till i Burlington viktigt – for att uppna en forandrad attytid gentemot varandra, da forakt i motsatt riktning ocksa existerar. Jag onskar se denna fattiga forort/by forvandlad och spenderar darfor mycket av min tid dar i bonepromenader och i samtal. Jag tror att jag ocksa ar tankt att sponsra, hjalpa och utrusta nagra av mannen dar att komma vidare i livet, men vet annu inte hur det kommer att se ut.

Som ni marker hor de flesta bilderna inte alls ihop med texterna jag skriver. I nulaget har jag namligen valt att inte ta med mig kamera och gora mina vanner i Burlington till objekt, i turistisk anda utan jag vill lara kanna dem forst och sen ta med mig kamera for att minnas dem.

Detta var forra mandagen da all personal akte tillsammans till beachen for att bada och koppla av. Johanna, en annan svensk pa basen sitter har i sanden. Hon jobbar ocksa med projekt i Burlington.

Jag uppskattar tiden och far vara med om skona moten med manniskor. Det var riktigt uppmuntrande i forra veckan nar jag bad extra for att fa ett traffa nagon som verkligen behovde samtala, ett mote med en person som liksom Gud kan fa bli lite verkligare for.

En kompis och jag bad for detta innan jag begav mig ivag. 20sekunder efter att jag lamnat basen och borjat ga emot Burlington kommer en okand snubbe fram till mig, nastan olustigt och kusligt. Han borjade prata med mig som om vi kande varandra, utan att introducera sig. Han pratade och pratade om hur han kande pressen att prestera och att alla ville ha honom som nagon slags varldsevangelist. Han pratade om hur han inte skulle kunna klara av det och hur det andliga trycket var laskigt (nar han borjade prata om en andlig varld kunde jag inte lata bli att skratta inombords eftersom det var nagot i stil med detta jag bett om minutrarna innan). Han berattade hur negativa konsekvenser blev foljden om han inte lydde det han inombords fick for sig att han var tvungen att gora. (det var som om han trodde att han var under nagon slags forbannelse, att folk rakade illa ut om han inte lydde den/det/han sjalv som overtygade honom) Det haftiga under denna konversation var att mannen, Efson, pratade flitigt och det var som om de fa ord jag sa formades utav sig sjalva. Det var som om jag inte behovde fundera ut en ultimat losning utan att, som jag skulle vilja uttrycka det, Gud ledde mig till ratt fragor - uppmuntrande fragor och sedan till bon. Efson och jag bad tillsammans och vilken skillnad sen. Helt seriost, efter att vi bett tillsammans under var 40min langa promenade till Burlington var han som forvandlad. Innan var han uppe i varv, upprord och lite virrig. Efter bonen vaknade han till, var lugn, sansad och tackade sa mycket for samtalet (han fortsatte inte nagot mer med pladdret om att kanna sig under press eller dylikt, det var som en bortblast conversation och det hela kandes som en seger, Guds frid infann sig skulle jag vilja saga).

Jag kunde bara inte undvika att kika in pa ett lovsangsmote med Jesus Culture. Toppen!

Onskar er allt gott och all lycka

Frid!